Ibland måste vi gå i mörkret för att hitta ljuset
Saker och ting händer en varje dag, händer i världen varje dag. Ibland är det otroligt fina saker där man nästan kan se jorden le och man känner glädje över att man fått ta del av händelsen. Kan vara nått så simpelt att någon har uppmärksammat dig och givit dig ett leende den dagen du kände att allt romt om blivit för mycket.
Men det händer också saker varje dag som kränker, bryter ner och får en att känna att man inte platsar på jorden. Eller något mer brutalt där du blir fråntagen din plats på jorden och dina nära och kära sörjer, även ibland många andra runt om på jorden.
I såna här lägen kan det kännas som om man inte kan göra nått, man känner frustrationen krypa på och man blir lite galen av att man ser saker hända, eller upplever det själv, och kan inte göra nått åt det. Man vill så gärna men man säger att kontrollen inte ligger i mina händer. Många bäckar små, ta ett steg bak, se situationen ur en annan vinkel. Kanske att du måste sova på saken och mitt i natten vaknar du och svaret har uppenbarat sig, distans kan vara det som behövs och så ser du den grej som du kan utföra för att hjälpa. Det kanske inte är att du ska åka iväg och stoppa skövlingen av jordens regnskogar eller stoppa terroristerna på olika ställen, men bara den minsta lilla sak som du kan komma på kan hjälpa. Som jag sa, många bäckar små blir tillslut en å. Ge bara inte upp när det ser mörkt ut och säg att det inte finns något att göra. Allt som behövs är kanske bara ett nytt perspektiv och få sova på saken. Tillslut kommer lösningen.
